Den här vackra damen heter Skrållan och kom till oss i april 2010. Hon är född 1997 och är alltså drygt tretton år gammal. Hon har bott i samma familj hela sitt liv, där hon fått leva ett liv som utekatt på sina egna villkor. I Skrållans villkor ingick inte att uppfostra ett människobarn, vilket hon var tydlig med att tala om för sina människor. Därför beslöt de att överlåta Skrållan till oss på Kattstallet för omplacering.
I början var Skrållan milt sagt SUR. Hon fräste, klöste och nafsades när man försökte ta kontakt med henne – inte för att hon var rädd, utan för att hon ansåg att det var under hennes värdighet att vistas på Kattstallet.
Sakta men säkert började Skrållan visa upp andra sidor av sin personlighet. Vi upptäckte hur hon ville bli klappad – sträcker man fram handen och hon buffar på den med pannan får man klappa henne på huvudet. När hon lärt känna en lite bättre får man även klappa henne på kroppen, och när vänskapen är mer befäst ligger hon gärna i knät och gosar.
Hon har dock kvar sin ampra sida också – att lyfta eller bära Skrållan är inget man gör. Att överhuvudtaget ta kommandot över henne är inget alternativ. Det Skrållan vill göra gör hon, och det hon inte vill slipper hon. Det har hon lärt oss, sinabtillfälliga människor. Vill hon inte kela men man envisas med att försöka klappa henne är man garanterad rivmärken, utdelade av en bixtsnabb framtass – utan att röra en min. Möjligtvis avslöjar hennes min vad hon anser om intrånget i hennes privata sfär.
Ett av kattens mest utmärkande drag är dess självständighet, och det är just den egenskapen som de allra flesta kattälskare nämner när man frågar dem varför just katten blivit deras hjärtedjur. Vi verkar dock ofta glömma bort att ta hänsyn till just denna egenskap. Vi vill gärna fascineras av dessa små, självständiga rovdjur - så länge det är vi som sätter ramarna för hur självständiga och egensinniga de ska vara. Vi vill kunna kela, klippa klorna, borsta pälsen, lyfta upp, transportera våra katter - samtidigt som vi vill att de ska ha kvar så mycket av det vilda som möjligt.
Katter är oerhört anpassningsbara djur som läser av oss människor och våra intentioner på bråkdelen av en sekund. Därför är livet jämte en katt oftast relativt friktionsfritt – för oss människor. Men hur ofta tänker vi på hur mycket katten måste ge avkall på sin natur, för att vara oss till lags? Varför förutsätter vi att vi ska få lyfta och klappa vår katt när VI vill? Något att tänka på för alla och envar.
Skrållan önskar ett liv som ensamkatt i ett barnfritt hem med utegångsmöjligheter i ett lugnt område. Tretton år? Skrållan är en av de piggaste katterna vi har. Hon far runt som ett yrväder i korridoren och är oförskämt fräsch för sin ålder.
Vi på Kattstallet hoppas att vi snart får besök av någon med mycket förståelse och respekt. Någon som tillåter alla att vara som de är och älskar dem för deras unika egenskaper.
Någon som är precis som Skrållan.
/Anna Karau, volontär på Kattstallet i Åkeshov
